Förr, innan arbetslivet som telefonförsäljare hade ärrat en för livet, så var telefonköer bland det värsta jag visste. Jag hatade att behöva sitta still och bara vänta. Vänta på ingenting kändes det som, eftersom den 20 minuter långa kön oftast ledde till ett 2 minuter långt samtal - eller att man helt enkelt blev bortkopplad.
Speciellt telefonköer där man tvingas lyssna på sån där äcklig pausmusik. Och jag lovar - det finns inte på kartan att n å g o n tycker den musiken är bra.

Men, nu har jag lärt mig älska telefonköer. Det innebär för mig en paus i det ständiga ringandet, och jag kan för en kort sekund drömma mig bort och låtsas att jag är någon annanstans. Och jag har lärt mig stänga av pausmusiken.