stackars, stackars mig. Dagen började jättebra, vaknade pigg och glad klockan halv 7 och åkte iväg till stallet. Där gick det jättebra, bäbis gick som en klocka och jag kom iväg hemåt i hyfsad tid. Men, när går någonting någonsin smärtfritt? När jag kom till McDonalds så kom jag på att jag hade glömt nycklarna i stallet, så det vara bara att vända och börja trampa tillbaka igen.
   När jag kom halvägs tillbaka till stallet så voltade jag rejält med cykeln. Jag kände hur huvudet slog i asfalten, studsade upp och sen ner igen. Satan vad ont det gjorde!
Men jag var ju fortfarande tvungen att hämta nyckeln i stallet, så det var bara att hoppa upp på cykeln och cykla iväg.

När jag kom hem så ringde jag och snyftade lite för mamma, och då kom hon hit och pyslade om mig.