...och många saker ger en hoppet tillbaka om mänsligheten.

• Jag skulle till vår nya (fina) lägenhet i Rosta. Vi hade precis flyttstädat i vår gamla (tråkiga) lilla lägenhet och Kim hade snott cykeln. Så jag hade precis hoppat på bussen, med damsugaren i högsta hugg.
  När jag klivit på bussen så hör jag chauffören prata i radion:
  "Ja, det är två grabbar som rpringer nu. Dom är snart framme, så att du vet"
     Då hade han ringt upp till en annan chaufför (11 eller 17) och bett honom vänta på två killar som sprang efter bussen. Gud vad gulligt!
  
• Jag skulle, igen, åka till vår nya, (fina) lägenhet, men denna gång hade jag varit i stallet, så, återigen, gjorde jag mig inte från min bästa sida. Bussen var ganska full, så jag fick stå upp. jag stod i dörren mittemot barnvagns/handikapsplatsen, och där satt det 3 st killar i 20-årsåldern. På nästa hållplats så klev det på en gammal gammal farbror med rullator. Den ena killen reste på sig för att lämna plats åt farbrorn, samtidigt som han fräste åt sina vänner att göra samma sak. Det gjorde dom inte.
  Killen hjälpte farbrorn att komma iordning med rullatorn och allt, och resten av färden så kav han sina kamrater ilskna blickar och pikar. GUUUUUUD vad guligt!
  Jag log lite åt honom för att försöka uppmuntra honom lite, så att han skulle göra om den, men han glodde mest snett på mig i mina stallkläder. Fan. :p
  

Att det finns såna karlar som dom två i denna tid. Jag som nästan trodde att ridderligheten hade dött ut.