En av de skönaste människorna jag känner, det är utan tvekan jennie. Hon är så go att man bara vill äta upp henne! ...när hon är på det humöret, annars så kan man nästan rygga och ramla baklänges när hon är på det humöret också, men det har jag lärt mig att hantera.

Detta är människan som vet det allt och ingenting som rör sig i min hjärna, och det är också hon som får mig att skratta så att jag gråter. Hon är även en av anledningarna till varför jag fakriskt inte tar självmord varje lördagmorgon, när det bär iväg till stallet för att jobba, utan bara pratar om det.

Såhär kan en konversation mellan oss två låta:
Jag: Jennie, driv på mer!
Jennie: Jag driver ju!
Jag: Nej, det gör du inte?
Jennie Men det vet jag väll!!

vad var det nu då som fick droppen att rinna över, och som fick mig att skriva det här inlägget? Jo.
Jennie var ute och gick med hunden. Och gick vilse. Jennie var ute och vimsade 5 km från där hon trodde att hon var, kl 9 på kvällen. Hennes kille fick åka ut med bilen och leta, väcka ungarna och allting, för jennie ringde och grät i telefonen.
Varför hon inte gick tillbaka samma väg? Jo, det undrade jag också. Jag fick ett svar, men det fick jag inte skriva om *fniss*

Älskar dig gumman min!

PussPuss