Då vet man det. Börjar en dag jättebra, så vet man att det garanterat kommer att gå åt helvete sen.
I morse så vaknade jag hos mamma, i ett iskallt rum. Men det var mysigt i alla fall. Lilla mamma...
Idag gick det jättebra på jobbet, slog personligt reord, eller vad ska man säga. Inte för att det var ens nära rekord-rekordet, men i alla fall.
   Sen iväg till stallet. Och där började allt gå åt helvete. Rufus och jag var så osams idag. Inge roligt allt.. jag menar, till stallet vill man ju komma och slappna av och bara vara. Och visst, jag vet att min häst inte allti är idealhästen, och att han kan vara riktigt dum och elak ibland. Tro mig, jag har svurit åt honom och hotat med scan många gånger. Men det är ändå min häst, och jag vet vad alla andra tycker, men det känns ändå när folk talar illa om honom.

Till saken hörde ochså att alla människor i stallet var allmänt griniga också. Och det hjälpte ju inte.
Jag mådde så dåligt på väg hem, så att jag nästan grät. Usch vad jag hatar mig själv ibland. Speciellt när jag är så seg i huvudet att hjärnan känns som kola.
Jag ville att jorden skulle öppna sig och att jag inte skulle finnas mer. Och många med mig.